Vi på gång med tillverkning av svensk studsare m/1776. Denna studsare fanns med stor säkerhet i värmlandsjägarnas arsenal fram till 1812. Projektet kommer att fortgå under 2007-08. (Fler) bilder från projektet kommer. Nedan bilder tagna på Olas (no. 60 Smärt) Studsare m/1747. Klicka för större.
Redan från början var det meningen, att jägarebataljonens såväl underofficerare som manskap skulle förses med studsare jämte därtill använde persedlar samt huggare, men erhöllo dessa beväringspersedlar ej förr än 1793.
Först den 6. maj 1793 afsände K. Krigs‑kollegium för bataljonen räkning till Karlstad 300 st. reparerade studsare med kulformar samt 10 nya och 213 reparerade huggare med mässingsfäste och läder baljor. De felande huggarne skulle sedermera sändas. För underofficerarnes räkning kunde emellertid då inga studsare beviljas, utan här visade kollegium till, att de nu sända huggarne kunde af underofficerarne användas.
Studsarna voro, då de utlämnades, ej nya utan reparerade af i Stockholm befintligt förråd. Antagligen voro de af den s. k. Sprengtportenska ar konstruktionen af 1776 års eller möjligen 1788 års modell. Låset var, liksom infanterigevärets, flintlås; loppet hade 8 refflor samt en kaliber af 19 mm. Vapnets hela längd var omkring 1,2m.
Ammunitionen utgjordes af kula och krutladdning, antingen förenade i en patron, s. k. »geschwindta skott», eller medförda hvar för sig, kulan insydd i en s. k. fettlapp och krutet förvarade i krutflaskor eller kruthorn af järnbleck. Kulan var dels passkula, dels s. k. trångkula af sferisk form med en diameter, som var något större än loppets.
Antändningsmedlen voro den mellan hanens »Iäpp» och ,mulen fastskrufvade flintan, eldstålet och fängkrutet. Såväl kulstöpningen som patrontillverkningen utfördes både i fred och i fält vid bataljonen, som för detta ändamål var försedd med erforderliga kulformar m. m. Till gevärssmåpersedlar hörde oljehorn och kratsar.
I fält medfördes ammunitionen å en särskild ammunitionsvagn,30 patroner per man (+ 30 som jägaren själv buro) som stod under regements‑kvartermästarens tillsyn och uppbörd.
Denna beväpning bibehölls nu under hela perioden 1793‑1812 med undantag af omkring I månads tid under 1807 års fälttåg i Pommern då endast 25 man per kompani, d. s. k. skarpskyttarne, voro beväpnade med studsare och huggare, medan de öfriga (75 man per kompani~ fingo inlämna dessa på förrådet i Stralsund och i utbyte försågos med gevär och bajonett.
Enligt bat.o.30/6. 1806 skulle visserligen "sablarna" (eller huggarne) för all manskapet aflåggas innan mötets slut och inlevereras, men synas sedan hafva återkommit.
I Anledningen härtill synes hafva varit af tvåfäldig art. Baialjonsbefålhafvaren, major von Gerdten, hade nämligen den 2/1.1806 bos krigs‑kollegium hemställt, att »som bataljonen vid ett förefallande krig endast med studsare omöjligen kan uppfylla, dess bestämmelse, så år högst nödigt att största delen däraf blir med vanliga lätta infanterigevär och bajonetter försedd». Denna hemställan synes då, ej haft annan påföljd än att den '14 s. år en besiktning företogs å studsare, exeresgevär och huggare, sedan i maj 1807 ankommit krigskolleglium bref med förordnande, huru besiktning borde göras öfver reparation af jägare‑bataljonens studsare och exeresgevär. Som tid därtill möjligen ej kunde stå till buds i anseende till bataljonens uppbrott till Stralsund, såg chefen för Ner. och Värrnl. reg:te, grefve Leijonstedt ej någon annan utväg härtill än, att major von Gerdten finge anmäla detta vid framkomsten hos Högste Befillhafvaren. Major von Gerdten lät emellertid i hast företaga en besiktning, och befunnos då alla bristfälligheter, som voro upptagna vid besiktningen den 14. juni 1806 fullkomligt reparerade af bataljonspistolsmeden Bergman. Det synes således, som hade major von Gerdten för att få sin i januari 1806 uttalade önskan uppfylld hos vederbörande i Stralsund gjort den anmälan, han af grefve Leijonstedt bIifvit anvisad att göra.
Till besparing af studsarne ansåg dock krigskollegium i okt. 1795 nådigt, att bataljonen försågs med 300 brukbara musköter at lika längd som studsare samt utan bajonetter att begagnas vid exercis och mindre
tjänstgöring i fred. Dessa musköter ‑ de s. k. exercisgevären voro slätborrade flintlåsgevär af 1747 års modell samt hade liksom alla den tidens infanterigevär i Sverige en kaliber af 20,04 mm.