Text: Richard Kjaergaard
Den 23 augusti, skickas på uppdrag av Gustaf III en skriftlig order från högkvarteret i Finland vid Kymmenegård till generallöjtnanten greve Meijerfeldt. Den ger tydliga order om att en fothjägarkår om 600 man skall sättas upp i Värmland vid gränsen till Norge:
>>Gustaf etc. etc. etc.
Som Vi i Nåder beslutit att på gränsen emot Norge låta i Värmland upprätta en Jägare-kår, bestående af 600 man, samt uppdragit besörjandet däraf till Kaptenen vid Nerike och Värmlands reg:te Tomas Rappolt, som Vi framledes till Chef för samma kår utse ämnat, så vele Vi Eder sådant härmed tillkännagifva, samt därjämte underrätta, det Vi för att så mycket snarare få denna kår exercerad i Nåder tillåtit icke allenast, att 12 man af det yngste och raskaste soldater vi varje kompani af de i Sverige varande bataljoner af Nerike och Värmlands regemente måga uttagas och till en början i denna nya kår insättas, hvarifrån de likväl, sedermera då de icke längre tarfvas, böre till sina kompanier och rotar återgå, utan äfven att skickliga officerare utaf samma regemente efter skedd övferenskommelse med Eder måge till Jägare-kårens vederbörliga inöfvande få kommenderads. Vi befalle etc.
Högkvarteret Kymmenegård d. 23 aug 1788
De första soldaterna som var utkommenderade till jägare var klädda i M/1779 års uniformsmodell. Kaptenen von Rappolt organiserar de soldater som kommenderas från respektive hemmavarande kompani ur Nerike Värmlands regemente år 1788. Utöver det bekostar och rekryterar även allmogen i länet ett Lantvärn som han får befälet över med sammanlagt 800 man. Dessa lantvärnsmän kom 1790 att bilda grunden till det som kom att bli Värmlands Fältjägarbataljon (er).
Majoren Fredrik Magnus Stuart vid Nerike Värmlands regemente får tillstånd att mönstra in 378 nummer bestående av soldater från Lantvärnet till det nya jägarförbandet år 
1789. Stuart blir ny ansvarig för Värmlands kongl. Fot-Jägare-Bataljons uppsättande efter det att von Rappolt stupar under sin kommendering i Finland under år 1789 i en av ryssarna erövrad ställning vid Savitaipale. Förbandet bär till en början en grå uniform med gröna uppslag. Senare får förbandet den gröna uniformsfärg som blir dess kännetecken.
Det finns belagt genom b la generalmönsterrullor och kyrkoböcker att många av de soldater som tjänstgjorde i den värvade delen av krigsmakten i Värmland (Lantvärn och Fältjägare), främst kom från de nordvärmländska områdena med skogfinsk befolkning, ättlingar till östfinnar, främst savolaxare.
Dessa invandrade till Värmland på 1640-talet och som i vissa fall behöll sin finska kulturella identitet långt in på 1900-talet. Vid tiden för krigen 1788-1790 och 1808-1814 var finskheten Värmland i allra högsta grad levande. Den främsta skilldraren av denna fattiga kultur är den C.A Gottlund som år 1817 och 1821 reste runt på de svenska finnskogarna.
Man rekryterar soldaterna från de skogfinskt präglade häraden som tidigare gett manskap till Lantvärnet: Gillberga, Fryksdals, Jösse, Nordmarks och Älvdalshärader.
Vid uppsättandet av detta första förband så var Savolax Fothjägarkår en förebild i organisation, uppgift samt uniformering. Paradoxalt var de flesta av soldaterna från den fattiga Finnskogen och ättlingar till invandrare från Savolax i Finland.
Förbandet sattes in i den allmänna bevakningen av gränsen mot Norge, i form av posteringar och patruller under längre tid än den övriga armén destinerad för området under 1790-talet.
Man utgjorde också garnison i staden Karlstad mellan åren 1793 och 1797 med omkring 150 man. En paradox är att i det norska grannfylket Hedmark sätts upp en norsk jägarkår, Det Norske Jegerkorps år 1786. Grunden för denna jägarkår utgår från Vingererske Infanterikompani, Vinger är en del av det norska finnskogsområdet. Många av soldaterna har samma finska efternamn som sina svenska motståndare i Värmlands Fältjägare.
År 1801 snabbförflyttades förbandet som neutralitetsvakt till Göteborg. Där hade de grupperingsplats i vid Askim, Fässbergs kyrkor, samt Eklanda, Hylte och Lilla Lunnegården. I slutet av kommenderingen var de förlagda på båda sidor om inloppet till Göta älv vid Klippan och i Lundby församling. Senare förstärkte de det Stendingska regementets vakthållning av staden och var då förlagda i Masthugget.
År 1805-1807 kommenderades jägarna till krigsaktiviteterna i norra Tyskland och utgick från Stralsund och svenska Pommern. Stridplanen var att i rysk och engelsk samverkan utgöra en avledningsmanöver mot Napoleons armé i norra Europa och falla in i det engelska arvlandet Hannover. Allt medans koalitionens huvudstyrka skulle möta och slå de franska trupperna i Centraleuropa. Österrike-Ungern och Rysslands arméer möter dock den franska armén vid Austerlitz den 2 december och blir där fatalt slagna. Napoleons seger vid trekejsarslaget är ett faktum och koalitionen sprängs. Den svenska armén står i hertigdömet Lauenburg, och får dra sig ur den 23 augusti 1806 mot Stralsund med fransmännen i hälarna med endast en mindre styrka kvar i Lauenburg.
Värmlands fältjägare ingår nu i en samlad jägarbataljon till försvar av svenska Pommern och samverkar som en form av snabbinsatsstyrka med husaravdelningar, ofta uppsuttna på hästkärror för att snabbt kunna följa de framryckande husarerna.
Man tjänstgör även som personal förposter längs gränsen. Här är jägarna ofta upptagna i strider med franska strövkårer och andra lätta förband. Fransmännen sätter i slutet av sommaren år 1807 igång en offensiv in svenska Pommern där många fältjägare såras eller dödas i de hårda striderna. Ett problem är att jägarna saknar bajonetter till sina studsare och gevär och får värja sig från sabelhugg med gevärskolven. Många stupar på grund av detta i närstrider med franska husarer.
Den 19 augusti drar sig hela den svenska styrkan huvudstyrka sig ur från fastlandet till ön Rügen och man lämnar Värmlands Fältjägare som täckning för den svenska urdragningen. Dessa blir den sista svenska truppen att lämna svenska Pommern och Stralsund den 20 augusti 1807. Jägarna lämnas som bevakning på södra delen av ön Rügen innan hela den svenskan drar sig ur de svenska området i Tyskland. Värmlands Fältjägare är även här sista förband att lämna ön den 28 september 1807.
År 1808 den 15 april inleds den svenska invasionen av danska Norge, då dessa stod i förbund med Napoleon. Målet är att en gång för alla, snabbt erövra Norge och eliminera ett långvarigt tvåfrontskrig. De nu med Napoleon allierade ryssarna hade den 21 februari trängt in i Finland.
Den 18 april utmärker sig Värmland Fältjägare i slaget vid Lier utanför Kongsvinger, där de genom tagandet av den högra danska flygeln lyckas driva den försvarande styrkan tillbaka till Kongsvinger fästning. Man ombesörjer även spanings och stridpatruller samt förposteringstjänst i området.
G. M Armfeldt är särskilt nöjd med de officerarna i Värmlands Fältjägare som under ”särskilda kommissioner visat mycket nit och redlighet”. Den mycket gynnsamma situationen avbryts av en kunglig order om tillbakadragande då den nya planen var att ta Själland istället. Under hela året 1808 härjar svårartade sjukdomsepidemier i Finnskogsområdet i Hedmark och Värmland där fientligheterna äger rum för värmlänningarnas del.
Den för den västra armén kommenderade chefen, Georg Adlersparre ger den 9 mars 1809 order om att en ilmarsch skall företagas mot Stockholm från Karlstad. Adlersparre ingår i gruppen som har för avsikt att störta kungen Gustav IV Adolf. Så sker också i en oblodig statskupp på Stockholms Slott där kungen omhändertas och sätts i förvar med sin familj. 
Innan Adlersparre hinner till Stockholm avsätter Generalmajoren och hjälten från Finska kriget Carl Johan Adlercreutz kungen för att ha det gjort när Adlersparre kommer så att inte denna ska kunna ta åt sig äran samt ställa alltför höga krav på att få ingå i den nya regeringen.
Vid Adlersparres intåg i Stockholm den 22 mars, fattar Värmlands Fältjägare posto utanför högkvarteret vid det Westmanska huset vid Adolf Fredriksplan.
De utgör även paradstyrka med 300 soldater vid riksdagens öppnande den 9 maj, då en ny grundlag dikteras. Vid Karl den XIII:s kröning den 29 maj deltog de i vakthållningen och paraderingen. Här sköts även salut bataljonsvis med det ”mest pålitliga manskapet”.
Under de nästkommande åren deltar fältjägarna även under ledning av den nya kronprinsen Karl Johan ( den före detta franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte) i striderna vid Dennewitz, Wörlitz, Dessau samt Leipzig i Tyskland med en bataljon. Jägarna ingår i den svenskledda norra armén mot Napoleon om 30 000 man och samverkar b la med preussiska livhusarer.
De stormade med stor framgång staden Leipzigs murverk genom den berömda Grimmaporten och möjliggjorde därmed ett intagande av staden. Endast vid Värmlands Fältjägare stupade 46 man, det skall jämföras med 36 stupade vid 3 regementens samlade jägarbataljoner.
Sedermera deltog bataljonen i norra arméns marsch mot Holstein och tvingade därmed Danmark att ge upp Norge i freden i Kiel 1814. Man låg då stationär som garnison i Lübeck fram till den 10 juni för att täcka ryggen på den mot Elbe marscherande Nordarmén.
Den på kontinenten varande 1 bataljonen skeppades efter den 10 juni hem till Sverige för att förena sig med den hemmavarande 2 bataljonen. Målet var från svensk sida att efter grundlagsdikterandet den 17 maj tvinga Norge in i unionen.
Jägarna deltog som avantgarde i striderna vid Kjölen och Rakkestad den 5 och 6 augusti. Här utförde jägarsoldaterna och deras befäl våghalsiga insatser. B la slogs under kraftig beskjutning broar över älven vid Rakkestad av de båda jägarbataljonerna. Några officerare hade vid utbildningen vid Karlberg lärt sig simma och nyttjade dessa kunskaper när älven skulle forceras och simmade över för att hämta byggnadsmaterial för broslagningen. Jägarna hade därefter mycket snabbt stormat över bron mot de fientliga ställningarna som enligt rapporter hölls av ca 3000 norska soldater med 4 kanoner.
På andra sidan stranden förenades de båda jägarbataljonerna från Värmland med en bataljon ur Skaraborgs regemente. Man kunde därefter driva de norska förbanden på flykt. De flesta av de skadade soldaterna i striden uppges ha kommit från de båda fältjägarbataljonerna.
Vid striderna vid Langnes och Trygstad deltog också de båda bataljonerna. Vid Langnes uppskattas det att jägarna har förluster på ca 15% sårade och döda.
Mindre strider står också på andra håll i sydöstra Norge, b la vid Bärby med fältjägare inblandande.
Efter de blodiga striderna i sydöstra Norge återgår förbandet till Karlstad och man tågar in bataljonsvis i full parad in i Karlstad den 31 september. Man kallas åter till gränsen den 16 oktober för att utgöra gränsbevakning och ett politiskt påtryckningsmedel mot norrmännen.
Efter att Karl XIV Johan den 4 november valts till norsk kung så anses freden sluten och tryggad. Förbandet kallas där efter hem och återgår till sina respektive fredsuppgifter. Värmlands Fältjägare existerar som enskillt förband fram till 1902 då de tillsammans med Hallands Infanteribataljon bildade Waxholms Grenadjärregemente. "Grönejegera" var ett välbekant inslag i Värmland och än finns minnet kvar av soldaterna i form av familjenamn och torp. Under nästan hela 1800-talet var förbandets övningsplats Trossnäs utanför Karlstad. Förbandet var faktiskt ett av de få regementen som var värvat på landsbygden, värvning skedde främst i städerna.